onsdag 8 januari 2014

Så skall man tillbaka till verkligheten

...vilket inte är det lättaste efter ett långt och härligt jullov. Jag började bra med att försova mig och komma försent till jobbet. Jag har sagt mig själv att rutinerna får börja på allvar nästa vecka, denna veckan får jag ägna mig åt att återvända till normal dygnsrytm.
Nästa vecka skall jag:
-börja skriva igen. Uppehållet sedan sista november måste få ett slut.
-ta tillbaka mina veckorutiner, för utan rutiner fungerar jag inte.
-tillbaka till gymmet. Energi är bra :D för annars har jag ingen ork kvar till att göra det viktigaste av allt:
Leka med min dotter.

onsdag 1 januari 2014

Så börjar ett nytt år

Efter många vintrar med depressioner kan jag nu äntligen säga att det har varit en bra start på det nya året. Jag har hört att inre frid skapas av att man avslutar påbörjade saker, och det har jag varit bra på under 2013. Det får jag allt se till att fortsätta med även i år. 
Så vad avslutade jag under 2013?
-National Novel Writing Month. Jag har varit med sedan 2006 men inte skrivit klart en enda text i tid. I år gjorde jag det - något jag är väldigt nöjd med.
-Dotterns sovrum. Det är ommålat och möblerat för att passa lek och kreativitet. 
-Mitt och makens sovrum. Dito ommålat och möblerat för att fylla fler funktioner än förvaring.
-Stereoanläggning kan inte nämnas för många gånger. Äntligen har jag musik överallt igen. Skivsamlingarna står på sina platser i bokhyllan, skall bara sorteras i bokstavsordning och efter utgivningsår. Ja, så nördiga är vi.

Så vad vill jag få gjort under 2014?
-Skriva klart en text som länge har väntat på att bli färdig.
-Måla och möblera vardagsrummet på övervåningen. Ja, möbler finns, men hittills har all form av möblering varit högst provisorisk. Ett plus är att åtminstone nya lampor är upphängda och gardinerna är färdigsydda.
-Klädkammaren. Den är ett fullkomligt kaos. Jag vet inte ens var jag skall börja.
-Måla klart fasaden på huset samt fixa alla fönster.
-National Novel Writing Month. Så klart!

söndag 29 december 2013

Multimedia

Så lätt det är att skapa ett hem fullt av musik! Förr har jag varit bunden till att lyssna på mp3 i halvtaskiga datorhögtalare, nu är det problemet löst. Dels en stereo där jag kan spela mina cd-skivor, men också koppla in telefoner, datorer och annat godis. Jag har saknat musik, det är ett som är säkert, men är ljudet undermåligt får jag bara ont i öronen. Nästa år är det LP-spelare som skall in så att maken kan spela sina gamla skivor också. Små steg framåt, litet i sänder, börjar alla saker som ligger i flyttlådor (fortfarande!) hitta sina platser. Ja, jag är mycket nöjd med årets julklapp till mig själv. Mellandagsrea är kick-ass. Nu är jag sugen på att snickra lite. Ska jag kanske ta tag i hallen...?

onsdag 25 december 2013

En julafton

Jag har bestämt mig för att jag måste skriva någonting just i detta ögonblicket. Jag kände att jag behövde det, men eftersom det är julafton är det inte läge att dyka med huvudet rätt ned i den tunga storyn som jag aldrig lämnar i fred i alla fall. Här kommer därför en liten DARE!
Du har rubriken:
En Julafton.
Välj fem substantiv, du får inte tänka, bara plocka det du får upp i huvudet. Ta till exempel sådant som du ser kring dig. Mina substantiv: lärka, katt, täcke, spel, spindel.
Nu ska du välja fem verb. Mina verb: skriva, lukta, ändra, snarka, explodera.
Dags för fem adjektiv. Mina adjektiv: annorlunda, randig, nymålad, kladdig, ljus.
Nu har du valfri mängd ord på dig att skriva en sammanhängande text där alla dina ord måste finnas med. Ingen vits att lägga ned jobb på att vara självkritisk, skriv bara. Det får bli vad det blir och du slutar när du tröttnar. Lycka till!

Mitt bidrag:

EN JULAFTON

För länge, länge sedan fanns det en pojke som bodde bortom de randiga bergen i landet vid horisonten. Det var jul, och som alltid var den lika förutsägbar. Samma mat, samma godis, till och med samma gran - fastän den tappat sina barr sedan länge. Tristessen hade bundit pojken för länge sedan, så till den grad att han inte längre fann ett barns glädje ens i de stora tingen. Det fanns fortfarande bara en sak som lockade honom mer än någonting annat. Bergen. Han kunde inte släppa dem med blicken. Dess rödvita ränder toppade av vit snö, allt virat runt vartannat som om det fanns gömda vägar där mellan topparna. I hela sitt liv hade han alltid undrat vad som fanns på andra sidan men aldrig kommit sig för att undersöka saken närmre. Det var naturligtvis inte så konstigt, han var ju för det första bara ett litet barn och hans mamma mycket överbeskyddande för att vara fantasilös. Han bar fortfarande hennes hemstickade yllekalsonger fastän de skavde långt efter det att han blivit frisk från sin senaste urinvägsinfektion. För det andra hade han ju som tidigar nämnt helt förlorat sitt barnasinne. Utan barnasinnet finns ingen äventyrsglädje, och därför inte heller krrativiteten som krävs för att ge sig ut på äventyr.
Nej, nyfikenheten var inte tillräckligt stor. Inte förrän en nymålad lärka just denna julafton krockade med pojkens fönster, precis som han satt och stirrade ut genom det på samma sätt som alltid. Lärkan exploderade och lämnade en kladdig fläck av blod och hjärnsubstans på glaset. Pojken tvingades våldsamt ut ur sin trans. Han flämtade till och hans redan bleka ansikte vitnade så pass att det antog en grad av genomskinlighet. Han såg hur resterna av den lilla fågeln rasade mot markens ljusa snö, landade med en lätt duns så att de nyss fallna snöflingorna for upp som damm runt den lilla kroppen. Den röda fläcken på fönstret bar spår av små rödrandiga dun. Det var kallt ute, så kallt att till och med vinden hade frusit stilla. Pojken andades häftigt och imman mot hans fönster frös till isstjärnor. Samtidigt var det någonting som vaknade i honom, någonting som var annorlunda och lite skrämmande.

Kinderna rodnade och mungiporna rörde sig ovant uppåt då pojken bestämde sig för att trotsa kylan och bege sig ut. Han smög ut ur sitt rum och ned för trapporna. I vardagsrummet hördes det lugnande tickandet från det stora golvuret, pappa som harklade sig litet där han satt i sin fåtölj med benen i kors över fotpallen. Mamma bläddrade planlöst i en veckotidning.
"Min pojke, vad gör du?" Undrade pappa frånvarande då pojken hafsade på sig halsduk, vantar och mössa.
"Varför är du inte uppe på ditt rum och är tyst som alla andra snälla barn?" Fyllde mamma i, "Det är ju trots allt julafton och ingenting annat att göra."
"Jag vill gå ut i snön", svarade pojken och drog raskt på sig jackan.
"Nej, det är väl onödigt", mamma gjorde en halv ansats att resa sig ur sin sköna fåtölj, men gav upp då dess plymåer ropade efter henne att stanna kvar. "Det var ju snö på julafton även i fjol, det är väl ingenting speciellt med det?"
"Jag vill gå ut för att det är vackert", protesterade pojken, beredd på att snart bli motad upp mot sitt rum igen.
"Jasså, säger du det? Ja, så länge du har dina yllebyxor på dig", svarade mamman och sjönk tillbaka mot kuddarna med en känsla av att någonting hon inte riktigt förstod höll på att hända. Som den goda mor hon var antog hon att hon borde vara rädd, samtidigt visste hon att sonen verkligen var ett snällt och lydigt barn. Det skulle aldrig hända honom någonting.
"Det skulle säkert vara bra om du var hemma innan det var mörkt", tillade pappa frånvarande och kikade på sin son över kanten på tidningen. Hans läsglasögon hade hasat ned på nästippen. "Då ser du ändå ingenting."
I en värld där fantasin inte längre har någon plats finns ingenting som är märkvärdigt. En kall, mörk vinternatt är inget undantag. Det finns inte utrymme för att vara orolig när man inte kan fantisera ihop ett scenario av skräckbilder.
Utan vidare diskussioner gick den lille pojken ut genom dörren och följde den upptrampade trädgårdsgången ned till häcken och brevlådan vid vägen. Pojken stannade vid grinden och såg sig om. Vägen var tom så långt ögat kunde nå och luften fortfarande så kall att till och med vinden stod stilla. Pojken drog in ett djupt andetag genom näsan. Den kalla luften fick näshåren att frysa samman med varandra och kylan förstärktes av en intensiv doft av mint. Pojken rynkade på pannan och luktade igen. Jo, det var mint. Den kalla vita skaren knarrade under hans fötter då han började gå. Näsan styrde hans steg och ju längre bort från det trygga hemmet han kom desto intensivare blev doften. Han nådde skogen där granarna tyst vilade sina grenar utefter sidorna. Snön vilade tungt över skogen och fick allt att se ut att slumra under ett värmande täcke. Långt där inne mellan träden hörde pojken hur någon snarkade. Ljudet forsade ut över slätten bakom honom, fick det att växa tills det inte bara var ljudet av en som sov utan flera. Det var först nu som pojken insåg att solen hade börjat gå ned.
"Hallå?" Pojkens rop drunknade i snarkningarna. Han ropade igen, den här gången högre: "Hallå?"
Någonting grymtade inne bland träden. "Vem är det som stör min sömn?"
Pojken vågade knappt andas. "Det är bara jag", svarade han tyst.
Det knakade och brakade, granarna svajade fram och åter som om de ruskade på sig, snön från deras axlar rasade.
"Vem är det som kallar sig 'jag'?" Dånade rösten.
Pojken sträckte upp en hand. "Jag."


Ut mellan träden kom en stor svart katt. Öronen var som hjul på en monstertruck och ögonen större än tallrikar. Om katter nu kan le så var det nog vad denna katt just gjorde. Det var inget trevligt leende, utan ett sådant som får en att undra om man borde springa för sitt liv eller om det är just det som förväntas av en. Pojken stod stilla, men hjärtat bultade.
"Så middagen serverar sig själv på julafton, det var ju trevligt", morrade katten och sjönk ned på frambenen. Svansen vajade fram och åter över huvudet på den.
"Middag? Nej, det hade jag inte tänkt mig", svarade pojken och såg sig om. All den vita snön runt honom glödde i orange, skuggorna blev lila. "Tack för inbjudan, men jag kan tyvärr inte stanna."
"Vart tror du att du är på väg, lilla parvel?" Katten spärrade upp ögonen och morrhåren sköts framåt som darrande spjut. Bakbenen trampade förväntansfullt.
"Till de randiga bergen för att se vad som finns på andra sidan", svarade pojken. "Jag måste skynda mig, för jag måste vara hemma innan det blir mörkt."
"Det finns ingenting att se på andra sidan bergen, pojk", svarade katten smeksamt, "stanna här hos mig istället."
"Vad du har sett på andra sidan bergen är inte detsamma som jag kommer att se", svarade pojken, "men jag skulle kunna behöva din hjälp."
Kattens ögon smalnade när han funderade. Slutligen nickade han och plockade fram en tjock pappersrulle ur sin ficka. När katten släppte ut den blev den bara längre och längre tills den slutligen stannade framför pojkens fötter. "Nå, skriv under här, här, här och här." Katten pekade med en klo.
"Vad är det här?"
"Ett kontrakt." Katten log.
"Kontrakt?" Pojken såg förvirrat upp på katten. "Vad behöver vi ett sådant för?"
"Du skriver under på att vi har en överenskommelse."
"Vad har vi kommit överens om?"
"Att jag inte får äta upp dig förrän du är säkert hemma igen", svarade katten spinnande och slickade sig om nosen.
"Äta upp mig?" Pojken spärrade upp ögonen. "Aldrig i livet."
Katten såg trumpen ut. "Nåja, jag skall bara ändra ett par punkter." Han fick flinkt från en reservoarpenna och strök över en rad, skrev dit någonting annat istället. "Är vi överens nu?"
"Vad skev du?"
Katten suckade och himlade med ögonen. "Kan du inte läsa själv?"
"Nej, din handstil är svårläst."
"Jag skrev att jag inte skulle äta upp dig, men att du skulle ge mig någonting annat likvärdigt inom tio år som betalning för mina tjänster."
Pojken nickade och skrev under. Lika så gjorde katten.
När så pojken hoppade upp på kattens rygg och grep fast i djurets varma päls var han medveten om att han hade givit sig in i ett spel som han aldrig skulle vinna. För vad skulle vara likvärdigt med ett barn som återfått sin fantasi i en värld där ingenting sådant fanns? Han grubblade över detta medan fartvinden slet i hans hår och fingrarna frös i sitt grepp.
Doften av mint blev starkare. Katten stannade tvärt vid bergets fot och pojken klättrade ned från dess rygg.
"Härifrån får du gå på egna ben, pojk", muttrade katten, berget är så kladdigt att pälsen mellan mina trampdynor fastnar." Pojken lyfte på fötterna. Det var klibbigt som klister mot hans skosulor samtidigt som underlaget var så halt att han gled.
"Däråt ska vi", sa katten och pekade längs en bred röd rand som försvann i snön. En väg ledde dem uppåt mellan bergstopparna, precis som pojken hade trott. De strävade sig uppåt och för varje steg de kom framåt gled de tillbaka ett halvt. Pojken föll flera gånger och vantarna blev alldeles röda och hårda. "Varför skall det vara så besvärligt?" Han stönade med tårarna i halsen. Han hade betalat dyrt och ville verkligen få ut någonting för det.
"Slicka på berget så förstår du", svarade katten. "Det bor spindlar här som slickar på berget varje dag för dess goda smak."
"Spindlar?" Pojken rös till. "Hu så obehagligt!"
"Vänta tills du ser hålen de har i tänderna", svarade katten och halkade vidare uppför berget. "Då ska du få se på obehagligt."

Nu måste jag tyvärr avsluta. Familjelivet kallar på min uppmärksamhet.

onsdag 18 december 2013

Ugglor kom med post över havet

Som taget ur Harry Potters brevlåda på Hogwarts kom de. Under hösten lärde jag känna en fullkomligt underbar människa via NaNoWriMo. Jag har varit aktiv medlem på forumet i sex år, deltagit i tävlingen i tre av dessa år, men aldrig hittat någon där som jag har behållit kontakten med när tävlingen är slut. Hör och häpna, det finns andra där ute som är lika konstiga som jag, även om de är mer målinriktade.
Vi bestämde att om vi inte skrev minst 3000 ord om dagen skulle vi skicka varandra presenter - någon liten sak för varje dag då vi inte uppnått vårt mål. Idag kom ett paket på posten, och i det låg bland annat ugglor. Jag älskar ugglor! Så länge de fyller en funktion. Imorgon skall jag ha ugglorna på mig; örhängen och halsband, och tänka på vad jag har sagt förr: världen är liten!